Lyssna på inslaget i Sveriges Radio Kristianstad här. Länk till annan webbplats, öppnas i nytt fönster.

Antalet ridsportföreningar har successivt blivit färre. Trenden har visserligen flera orsaker, som att färre men större föreningar, men vissa ridskolor tvingas också lägga ner.

Anna Reilly vittnar om att redan pressade klubbar nu drabbas av ökade kostnader överallt; el, bränsle, foder, strömedel, konstgödsel och plast. En prisbild som kan slå hårt mot fler föreningar på sikt.

–Samtidigt blomstrar ridsporten rent sportsligt. Vi är bäst i världen i hoppning och många vill börja rida. Då måste alla också kunna ha råd att rida också. Samhällets stöd är avgörande för oss och för ridpriset, säger Anna Reilly.

Ridskolan är många gånger kommunens största fritidsgård och har stor betydelse för människor i alla åldrar.
– Det påverkar såklart kommunen, jättemycket, säger Anna Reilly till P4.

Hur samarbetet ser ut mellan kommuner och ridsportföreningar, skiljer sig åt.
– Det finns 290 kommuner i Sverige och lika många lösningar. Det viktiga är att varje kommun verkligen tar ansvar och ser till ridskolans förutsättningar i just sin kommun.
– Vi som förbund och distriktsförbund stöttar gärna i dessa samarbeten och tar varje chans att berätta om ridsportens förutsättningar och hur vi kan stötta i till exempel anläggningsfrågor. En satsning på ridsporten är en satsning på folkhälsa!

Bekymret med slitna anläggningar delar ridsporten med många andra idrotter, understryker Anna Reilly. Men till skillnad hos många andra idrotter är vaktmästare sällsynta. Ridklubbar får ofta förlita sig på frivilliga händer.

– Vi tar generellt ett större ansvar för våra anläggningar och bär tunga driftskostnader som i slutänden måste läggas på ridpriset. Det är en svår ekvation när vi strävar mot en ridsport för alla och en rimlig ridpeng.

– Många gånger tror jag faktiskt inte kommunerna funderar så mycket på hur stödet till idrotter fördelas och om det är jämlikt. Man bara gör som man alltid har gjort.