Text: Sofia Johansson Foto: Johanna Larsson

Det är en sådan där sensommardag då allt är magiskt mysigt och när tiden gärna får stanna upp helt. Det är soligt och luften är klar och lätt att andas. Hos ridklubben Sandgärdan i Robertsfors betar hästarna lugnt i hagen. Samtidigt som det vilar ett lugn över gården bubblar det av liv.
Utanför det röda stallet är ett gäng ungdomar samlade. De pratar, skojar och ler med hela kroppen. Någon håller på att ta in en häst från hagen, en annan sitter på en trappa och myser med stallkatten. Ett gäng bara är.
I mitten på ridbanan håller Jennifer Blomberg, 33, lektion med en grupp elever. Hennes leende är lika stort som ungdomarnas.
Det är exakt här hon hör hemma. Och det är tack vare stallet som hon är just där hon är i dag.

Hon valde sedan att hoppa av gymnasiet.
– Mina föräldrar och skolan tyckte att det var en total katastrof. Föräldrarna trodde att mitt liv var kört om jag inte skulle gå klart skolan, men för mig var stallet en icke dömande miljö där jag kände mig välkommen och behövd. Varför skulle jag tillbringa tid i skolan när jag kunde göra annat som kunde göra mer skillnad för andra?
– Att kunna satsa på det jag brann för fick mig att må bra och jag kunde också göra livet bättre för andra. Det var där jag hittade mitt syfte och kände mig mer accepterad och uppskattad än i andra sammanhang. Om jag var med och arrangerade en aktivitet som gjorde barn glada uppskattade även vuxna det. Det blev en positiv cirkel i stället för den onda cirkeln som jag var inne i i övriga livet. Det gav mig en möjlighet att bryta den och göra något bättre av det.

Jennifer Blombergs intresse för hästar väcktes redan när hon var liten. Då hennes mamma hade egna hästar var stallet en del av uppväxten.
– Jag tror att jag satt på hästryggen för första gången när jag var någon vecka gammal, säger hon.
Den första favorithästen hette Zeke. Sedan har kärleken till de fyrbenta vännerna aldrig tagit slut. När skolan kändes för jobbig åkte hon alltid till stallet.
– Det blev mitt andra hem och min trygga punkt, säger hon och fortsätter:
– Jag kände mig annorlunda och hade svårt att koncentrera mig i skolan. Det fungerade helt enkelt inte.
I vuxen ålder diagnostiserades hon med adhd och många av bitarna föll på plats.
– Så här i efterhand förstår jag varför jag kanske inte passade in. Men då fanns inte förståelsen för diverse diagnoser på samma sätt som det gör idag.
På högstadiet eskalerade det.
– När skolan inte funkade ville de vuxna dra in på stallet som en konsekvens, men det fungerade ju inte i mitt fall. Då gjorde jag revolt och åkte dit ännu mer. Där kände jag mig välkommen och där mådde jag som bäst, berättar hon.

Hon valde sedan att hoppa av gymnasiet.
– Mina föräldrar och skolan tyckte att det var en total katastrof. Föräldrarna trodde att mitt liv var kört om jag inte skulle gå klart skolan, men för mig var stallet en icke dömande miljö där jag kände mig välkommen och behövd. Varför skulle jag tillbringa tid i skolan när jag kunde göra annat som kunde öra mer skillnad för andra?
– Att kunna satsa på det jag brann för fick mig att må bra och jag kunde också göra livet bättre för andra. Det var där jag hittade mitt syfte och kände mig mer accepterad och uppskattad än i andra sammanhang. Om jag var med och arrangerade en aktivitet som gjorde barn glada uppskattade även vuxna det. Det blev en positiv cirkel i stället för den onda cirkeln som jag var inne i i övriga livet. Det gav mig en möjlighet att bryta den och göra något bättre av det.

Så småningom blev Jennifer Blomberg ungdomsledare och fick sedan en plats i styrelsen. Några år senare blev hon ordförande och engagemanget fortsatte. Som ideell eller konsult engagerade hon sig både i den egna och andra föreningar som behövde hjälp att utvecklas.
– Jag är väldigt mån om att det ska vara roligt och givande att vara med. Ofta kan enkla saker som att peppa, uppmuntra och lyfta fram enskilda individer göra enorm skillnad. Alla förtjänar att bli sedda och lyssnade på.
För några år sedan började vänner och bekanta höra av sig om att Svenska Ridsportförbundet sökte en ungdomskonsulent i Västerbotten och att rollen verkade vara skräddarsydd för henne.

Och så blev det. Våren 2023 började hon tjänsten som ungdomskonsulent. En unik roll med ett dedikerat fokus på att bygga upp ungdomssektioner inom distriktet och i föreningarna i Västerbotten där det under lång tid varit svårt att engagera ungdomarna.
– Det är ett jobb där jag verkligen kan göra skillnad och driva ridsporten framåt. Jag tror inte bara att det är tävling som är det viktiga. Framför allt är det i stallet vi kan göra störst skillnad, säger hon.
– Stallet har ju format både resten av livet och en karriär för mig. Jag hade inte varit där jag är idag om jag inte haft stallet. Nu har jag träffat så många andra Jennifer. På något sätt har det blivit mitt kall att ge andra möjligheten att vara i stallet och uppleva samma sak som jag gjorde under min uppväxt.

Hon tillträdde sin tjänst våren 2023, men bara efter tre månader kom nästa bakslag. Hon diagnostiserades med cancer och blev sjukskriven i ett år. Nu är hon cancerfri och tillbaks på jobbet på halvtid.
– Det har varit ett kämpigt år och jag är inte helt frisk än, men jag ser ändå ljuset i tunneln när det på något sätt ändå blir bättre och bättre. Det tar bara lite tid , säger hon.
– Det var en ny sorts utmaning i något man aldrig kan föreställa sig. Det enda som räknas är att överleva. Det är surrealistiskt att gå från att vara väldigt högpresterande med många bollar i luften och en massa hästar i stallet till att bara ligga på sjukhus. För mig kom det inte heller smygande utan jag blev akut jättejättesjuk från en dag till en annan.

Än en gång var det hästarna hon vände sig till när det var som tuffast.
– De var skälet till att jag steg upp på morgonen, skälet till att jag tog mig ur sängen överhuvudtaget. Periodvis var jag så sjuk att jag var sängliggande dygnet runt. Mitt enda mål, oavsett tillstånd, var att jag skulle rida en häst. Om jag bara orkade kliva upp ur sängen skulle jag rida, berättar hon och fortsätter:
– Det gjorde otrolig skillnad för mitt psykiska mående. Och det gjorde också att jag orkade kämpa vidare, att det fanns någonting att se fram emot. Jag tror inte att jag hade orkat mig igenom behandlingen om jag inte hade haft hästarna.

De korta stunder hon red gav henne hopp.
– Även om det aldrig gick att ignorera att jag var sjuk så blev det ett sätt att koppla bort verkligheten en liten, liten stund. Att något i alla fall kändes lite normalt och som det gjorde när jag var frisk, säger hon. Jag var för svag för att gå promenader men kunde åka på hästen i stället. Den fick vara mina ben när jag själv inte hade några som fungerade.

Idag är hon tacksam över att hästarna än en gång fanns där för henne.
– Jag skulle absolut säga att hästarna räddade livet på mig både när jag var ung och när jag var sjuk, säger hon.
Cancern har gjort att hon aldrig kan bli gravid. Samtidigt som det är en stor sorg försöker hon att använda det som en drivkraft.
– Det jag inte kan göra för egna barn kommer jag att göra för andras. För även om jag inte har några biologiska barn har ridsporten gett mig många barn. För det här är inte bara ett jobb för mig. Det är en livsstil och ett kall att göra tillvaron bättre för andra barn och unga.