Att hålla på med hästar och ta hand om dem så att de mår bra är ett stort ansvar. Då ridsporten är en idrott som bygger på samverkan mellan häst och människa ställer det stora krav på hur hästarna hanteras. Det finns särskilda djurskyddslagar som ska följas, men inom ridsporten finns också särskilda tävlingsregler för att säkerställa att hästen behandlas på ett sådant sätt att den mår bra – och att hästens välbefinnande alltid kommer i första hand.

– Tävlingsreglementet, TR, bygger på att hästarna sköts på bästa sätt och att inget ska gå ut över dem, säger Annki Modig, 51.

Hon har varit överdomare i 20 – 25 år.
– Det är fantastiskt roligt och jag brinner för det. Jag skulle kunna vara på tävling sju dagar i veckan, säger hon.

Foto samtliga bilder: Pernilla Hägg

Förra året blev det 84 tävlingsdagar, varav tre var SM. Det innebär cirka 1,5 dag i veckan. Men egentligen är överdomaruppdraget något som hon, precis som andra överdomare, gör på fritiden. Till vardags jobbar Annki Modig på fritids och som extra resurs på en grundskola, jobb hon tycker att hon har stor användning av som överdomare.

– Jag känner att jag har jag stor nytta av att jag är pedagogisk och kan ta både barn och föräldrar som jag ju ofta möter på tävlingar. Och precis som mitt jobb på fritids och i skolan kräver rollen som överdomare ofta stort tålamod.

På tävlingar händer det ibland att hon hör någon deltagare lite varnande säga ”nu kommer överdomaren”.

– Det låter ju lite som ”nu kommer polisen”. Det vill jag ju inte. Jag vill ju att de ska ha ett gott förtroende för oss och inte känna sig rädda utan snarare kunna komma fram och fråga.

– För mig handlar det om att vi ska skapa ett förtroende mellan ryttare och överdomare. Jag är inte där ute för att leta fel, utan jag är där för att stötta och hjälpa till och för att vi ska hamna rätt i vårt tävlande och att hästarna mår bra. Vi är inte så farliga, utan bara människor.

När hon kommer till en tävlingsplats brukar hon börja med att granska banor, hinder, staket och underlag. Hon över säkerheten, stämmer av med tävlingsledare, domare och banbyggare samt veterinär. Hon kollar även vaccinationer.

– Vårt uppdrag är att TR följs med bland annat säkerheten, att arrangemanget fungerar, att vi kan stötta ryttare och arrangören och att alla är snälla mot sina hästar.

En stor del av tävlingsdagen tillbringar hon på framridningen och framhoppningen.

– I stort sett försöker jag alltid rätta till det som är fel från början och försöka jobba mycket förebyggande. Det jag kan rätta till där har vi ju igen inne på tävlingsbanan.

En del är att hon tittar på ryttaren och hästens utrustning så att den följer tävlingsreglementet. De senaste åren har även överdomarna haft som uppgift att göra stickprov på minst fem procent av de startande för att kolla att nosgrimmorna inte är för hårt spända eller om det finns sår i hästens mun och mungipor.

Förra året kollade hon runt 3 500 munnar och nosgrimmor. Av dem ledde två till avstängningar på grunda av sår i munnen och en nosgrimma som var för hårt spänd.

– Detta är ett område som har blivit mycket bättre de senaste åren, säger hon.

Hon tycker också att dessa stickprov har lett till en bra och positiv kontakt med de tävlande.

– Jag gör det ju alltid väldigt öppet inne på framridningen och förklarar och låter barnen vara med. Det blir en himla fin dialog för att de ser att jag är en helt vanlig människa. Jag tycker det är väldigt fint, men jag är nog också en ganska öppen och social människa vilket hjälper mig i den här rollen.

När det kommer till stickproven brukar hon alltid kontrollera alla hästar i en kategori eller klass.

– Det gör jag för att ingen ska känna sig utpekad så att han eller hon tror att hon gjort något fel. Ser man en häst som ser orolig ut i munnen när ryttaren rider så tar man en extra koll på den hästen.

Erfarenheten och rutinen har gjort att hon känner sig trygg i sin roll. Några grundstenar är att alltid vara väl förberedd, påläst på tävlingsreglementet och gå in i rollen med en positiv anda för att försöka göra en så bra tävlingsdag som möjligt.

– Men också att man vågar säga ifrån. Det kommer obehagliga stunder och det är inte roligt att ta tråkiga beslut och behöva stänga av ryttare.

I de lägre klasserna handlar felen oftast om okunskap. Jobbigast tycker hon att det är när det är barn som kommer i kläm, kanske för att det är någon förälder som missat att besikta eller visa vaccinationen eller att vaccinationen är felaktig.

– Det behöver inte alltid vara någonting som barnet har orsakat men det blir ändå en avstängning. Det är ju aldrig roligt att tala om de besluten för det blir ju mycket tårar och det gör ont i hjärtat, men jag måste göra det för hästens skull och att vårt tävlingsreglemente säger så.

Ibland har det blivit fel av misstag där någon har putsat sina sporremmar och råkat vända dem uppochner så att sporren pekar uppåt i stället för neråt eller någon som köpt ett par skydd som de tyckte var fina men som inte får användas.

Det är mycket bättre att upptäcka och rätta till felen i förväg

– Då är det mycket bättre att upptäcka och kunna rätta till felen i förväg och jag uppmuntrar också gärna till att om de är osäkra så får de gärna fråga så kan vi komma fram till hur det ska vara i stället för att de chansar och rider med något som är fel och jag måste stänga av eller utesluta. Det är så tråkigt.

I de högre klasserna kan det vara ett lite tuffare klimat där felen beror på annat än okunskap.

– När man kommit upp i klasserna och exempelvis ska kvala till SM kan en del glömma av sig i stridens hetta och inte klara av att behärska sig i stunden. Alla tycker om sina hästar men ibland kan det bli lite för mycket spö och skänklar när de vill lyckas.

– Det är klart att det kan vara mycket som står på spel, men det får A L D R I G gå ut över hästarna. Det spelar ingen roll, även om det skulle vara OS. Hästen och hästens välfärd kommer i första hand i alla lägen. Vi är inga poliser utan vanliga och ödmjuka människor, så länge ryttarna sköter sina åtaganden. Men om någon inte är snäll mot sin häst då kan jag bli ganska tuff och morra till och säga ifrån. Det måste vi göra. Jag är stenhård där.

Men även här arbetar hon helst förebyggande.

– På framridningen och framhoppning kan man alltid stävja ett beteende. Om man ser att det är någon redan där som är lite hård mot sin häst så kan jag redan där tala om att det här inte är okej. Om någon använder sitt spö för mycket säger jag till direkt. Ofta accepterar ryttaren tillsägelsen, men ibland kan det bli diskussioner, framför allt om det leder till varningar, uteslutning eller avstängning. Men det hör till uppdraget.

– Även om jag varit i blåsväder har jag aldrig känt mig hotad. Oftast har de köpt det jag sagt. Har man satt ner foten och satt en riktlinje från början tycker jag ändå att de tar det.